Oljans kemiska sammansättning har introducerats och det har nämnts att transformatorolja måste ha kemisk stabilitet, nämligen oxidationsbeständighet och sönderdelningsbeständighet. Det tidigare kravet ingår i standarden BS148, som anger gränsvärden för slam och syravärde, och nedbrytningsprocessen för olika elektriska isoleringsoljor är i princip densamma. Det är därför som standarden BS148 inte specificerar nedbrytningsindex för transformatorolja. Faktum är att BS148-standarden försöker fastställa två andra kemiska egenskaper: den ena är att säkerställa frånvaron av små mängder skadliga föreningar, vilket kan förklaras av det låga initiala syravärdet; För det andra innehåller den inte frätande svavel.
1. Fluoreringsbeständighet
Ökningen av sediment och syravärde är relaterad till oxidationsprocessen. Tidiga tekniska föreskrifter insåg inte detta och ansåg inte heller att höga syravärden skulle ha skadliga effekter. BS148:1923 specificerar ett antioxidantstabilitetstest, som endast begränsar bildningen av fällningar. Det är dock föreskrivet att syravärdet för ny olja tillåts nå 2,0 mg (KOH)/g, vilket är fyra gånger högre än syravärdet för skrotad olja nu.
Det nuvarande BS148-oxidationstestet innebär att man placerar 25 g av ett oljeprov som innehåller metallisk koppar som en effektiv katalysator för oxidation vid 100 grader C och passerar syre i 164 timmar. Oljan kyls sedan i mörker i 1 timme, späds med n-hexan och får stå i 24 timmar. Under denna period kommer mer djupt oxiderade produkter att fällas ut, som kan separeras och vägas. Den återstående n-heptanlösningen kan användas för att mäta syravärdet. Att kombinera dessa två värden kan effektivt bestämma oxidationsstabiliteten hos olja.
2. Nytt oljesyravärde
Det initiala syravärdet, även känt som tillförselsyravärdet, skiljer sig från syravärdet efter oxidationstestning. Vissa tror nu att det inte är nödvändigt att inkludera syravärde som ett testobjekt längre, eftersom syravärdet kan reduceras till en försumbar nivå i den normala raffineringsprocessen. Men det är verkligen ett kvalitetskontrolltest som kan bevisa att oljan inte har förorenats. De tekniska standarderna erkänner att det är svårt att säkerställa absolut icke-kontamination, men trots detta specificerar de fortfarande ett mycket lågt syravärde på 0,03 mg (KOH)/g. Sura ämnen kan förorena olja, men kan inte fastställas exakt. De är mellan cykliska och organiska syror, där den förra finns i oraffinerad råolja och den senare genereras av oxidation under raffineringsprocessen.
Därför bör lämpliga överväganden tas till metoder för att kvantitativt detektera oljesyravärden. De flesta isoleringsoljestandarder använder de milligram kaliumhydroxid som krävs för att neutralisera 1 g olja för att representera syravärdet [mg (KOH)/g]. Grunden för att fastställa syravärdestestmetoden är neutralisationstitreringsmetoden. Under titreringen används ett lösningsmedel som kan lösa upp sura komponenter i oljan, och en alkalisk standardlösning används för neutralisationstitrering. BS2000 Part 1 specificerar att titreringsändpunkten indikeras av färgförändringen på den tillagda indikatorn. Denna indikator är ett organiskt ämne som ändrar färg när det ändras från surt till basiskt.
3. Korrosivt svaveltest
Kallas ibland för föroreningssvavel- och kopparmissfärgningstest. BS148:1972 har strängare regler. Det innebär att sänka ner och polera kopparplåtar i olja vid 140 grader, placera dem i kväve i 19 timmar och sedan inspektera kopparplåtarna. Om kopparplåten helt eller delvis blir mörkgrå, mörkbrun eller svart, indikerar det att oljan innehåller frätande svavel. Den tidigare versionen av diskussionen om denna fråga var att moderna transformatorer försämrar transformatorolja på grund av att svavel kommer i kontakt med koppar under drift. I verkligheten är denna situation verkligen sällsynt. Men år 2000 orsakade uppkomsten av korrosivt svavel transformatorfel. På den tiden fanns det många rapporter som tydde på att många transformatorfel orsakades av detta, vilket gjorde det nödvändigt att utföra-djupgående forskning och rigorösa tester för att upptäcka förekomsten av frätande svavel i oljan.
4. Fukthalt
Även om den faktiska fukthalten inte kan representera en kemisk egenskap, inkluderar allmänna kemiska tester fukthaltstester. Vattenlösligheten i transformatorolja är extremt begränsad. Den har ett löslighetsområde på (30~80) * 10-6 vid 20 grader. Ju högre innehåll av aromatiska kolväten i olja, desto högre löslighet i vatten, och ju högre temperatur, desto högre löslighet.
Närvaron av fritt vatten kan minska oljans elektriska styrka. När vatten löser sig i olja är det nästan ingen skada på oljan. I det här fallet har isolerpapper en stor affinitet för vatten, och när det kommer i kontakt med olja och når jämvikt med vattenupplösning är fukthalten i isolerpappret mycket högre än i oljan. Därför är huvudsyftet med att uppnå en mycket låg vattenhalt i olja att kontrollera vattenhalten i pappersisolering.
Det tidigare testet för att fastställa förekomsten av fritt vatten i oljan var att lyssna på ett "tuta, tuta"-ljud. Injicera en liten mängd olja i en grund bägare och värm den snabbt med en svag låga. Syftet är att värma fritt vatten över dess kokpunkt innan det löses upp i het olja. När små vattendroppar expanderar till vattenånga på ett ögonblick producerar de ett "tuta, tuta" ljud.
1972 års version av BS148 föreslog först Karl Fischer-metoden, som beskrevs i detalj i BS2511. Detta experiment är mycket komplext, men vissa hävdar att dess reproducerbarhet kan nå 2 * 10-6. I 1984 års version behölls denna metod fortfarande, men den acceptabla nivån av experiment reducerades något.
