Även om-tvärsnittsarean för ledningarna i hög-lindningen är mycket mindre än den i låg-spänningslindningen, kan antalet varv i hög-lindningen vara ungefär 10 gånger så stor som i låg-lindningen. Även om isoleringskraven för ändarna av de två är olika, hoppas folk fortfarande att hög-lindningen och låg-lindningen har ungefär lika stora axiella dimensioner. Om vi antar att lågspänningslindningen är lindad i ett enda spiralsätt och bara har ett lager, måste högspänningslindningen ha 10 lager av denna spirallindning. Den mekaniska styrkan hos denna multihelixlindning är otillräcklig, och spänningen mellan varje lager är också hög (i en lindning med 10 lager kommer mellanskiktsspänningen att vara 1/10 av fasspänningen). Därför lindas högspänningslindningar i allmänhet till en pajformad struktur. I pannkakslindningen lindas trådvarven radiellt utåt från formens yta. Om ett par intilliggande linjekakor lindas på detta sätt, måste transponeringen mellan kakorna slutföras inuti kakorna, och ändarna av båda linjekakorna är placerade på utsidan av deras respektive linjekakor. Dessa trådkakor kan alla lindas på detta sätt, och sedan kan deras ändar kopplas samman för att bilda en komplett lindning. Denna struktur kräver många skarvar mellan varje par av trådkakor (vanligtvis kallade linjesegment), så de har i princip ersatts av kontinuerliga lindningar.
Efter att ha lindats som en kaklindning har den kontinuerliga lindningen samma strukturella form som lindningen som består av varje par trådkakor, men dess lindningsprocess eliminerar behovet av att separat linda ett enda par trådkakor. När änden av en trådkaka är placerad på den yttre diametersidan, placeras den på ytan av trådformen genom en diagonal dyna. Den andra trådkakan lindas på samma sätt som den första trådkakan inifrån och ut, med början från trådformens yta. Efter den andra pannkakan är sår. Släpp spänningen på lindningstråden, strö av diagonalplattan och placera de lösa trådvarven på ytan av trådformen. Sedan, genom att "hälla kakan", är "början" av linjekakan transponeringen från intilliggande linjekakor, medan "änden" är placerad på ytan av linjeformen. Därefter kan du fortsätta linda nästa pannkaka på samma sätt.
Sedan införandet av kontinuerliga lindningar runt 1950-talet har tillverkare lindat lindningar på det sätt som beskrivits ovan. Även om denna process kan låta lite komplicerad och svår att beskriva tydligt, för en skicklig lindningsarbetare är processen ovan faktiskt väldigt enkel, och det är inga svårigheter att producera lindningar av hög-kvalitet med den här metoden. Denna lindningsmetod har emellertid också sina nackdelar, varav den mest framträdande är problemet med att dra åt trådkakan som måste "hällas". Efter att ha "hällt kakan" måste varje varv av dessa trådkakor lindas tillbaka på ytan av trådformen, och varje varv måste vara tillräckligt löst för att rullas på plats. Sedan måste lindningsarbetaren dra åt trådkakan för att ge tillräcklig stabilitet för att motstå eventuella felstötar eller kortslutningskrafter under drift. Processen att dra åt trådkakan inkluderar: fixera först trådspolen som lagrar tråden och starta sedan lindningsmaskinen framåt. Denna process kan dra ut tråden ur trådkakan med högst 1 m. Under processen att dra åt trådlindningen ska tråden slipas med en duvsvansstödremsa under. För att säkerställa en jämn rörelse mellan vajervarven och duvstjärtstaget är ytan på staget vanligtvis belagd med vax. Trots det vet folk att glidande trådar på ytan av stödet kan skada isoleringen av trådarna. Naturligtvis är dessa isoleringsskador svåra att upptäcka på grund av deras placering inuti trådkakan.
Däremot är nackdelarna med kontinuerlig lindning i andra aspekter inte uppenbara, men uppmärksamhet måste ägnas åt arbetskostnaden för att tillverka denna typ av lindning. Sväng trådvarven längs lindningsmunstycket och utför en "kakahällningsprocess", vilket kräver att skickliga arbetare arbetar skickligt. Faktum är att tidigare när arbetskostnaderna var mycket lägre var det vanligt att arbetare som var engagerade i kontinuerlig lindning slutförde hela lindningsprocessen. Nuförtiden tror man att metoden ovan är för kostsam, men på många avdelningar, för de mer komplexa delarna av lindningsprocessen, behöver lindningsarbetare assistenter som hjälper till med operationen. Detta kommer också att öka tillverkningskostnaderna.
Genom att introducera en vertikal lindningsmaskin har båda problemen relaterade till kontinuerlig lindning övervunnits. Vertikala lindningsmaskiner har använts i vissa transformatortillverkare i många år, men deras utbredda användning går tillbaka till 1980-talet. Sedan de första dagarna av transformatortillverkning har tillverkare använt horisontella lindningsmaskiner för att linda transformatorlindningar. Använd en vertikal lindningsmaskin, börja från botten av lindningsmunstycket och linda den första trådkakan från lindningsmunstyckets yta på normalt sätt inifrån och ut. Använd en serie trappstegsblock och linda in den andra linjens tårta i ett cirkulärt mönster från utsidan till insidan ovanpå den första radens tårta. Efter att "konen" lindningen är klar, ta bort tråden och placera den på lindningsmunstycket, strö det stegade kuddblocket och låt konen kollapsa för att bilda en trådkaka. Processinstrumentet kräver att det lämnas utrymme för konen att kollapsa, och lösheten hos linkakan är relativt liten. Så risken för isoleringsskador orsakade av åtdragning av trådkakan är mycket mindre än för en horisontell lindningsmaskin, så att en lindningsarbetare enkelt kan slutföra trådkakans lindningsarbete. Lindningskvaliteten för en vertikal lindningsmaskin är mycket bättre än den för en horisontell lindningsmaskin, men inköps- och installationskostnaderna för den förra är mycket högre än för den senare.
Högspänningslindningen kräver också kylande oljekanaler, som bildas av duvsvansstag placerade på ytan av formen intill den inre ytan av trådkakan och radiella dynor gängade på stagen. Det är möjligt att bilda radiella kyloljekanaler mellan varje par dubbla kakor, eller att ställa in radiella kyloljekanaler mellan varje par linjekakor.
Skärmade lindningar används ibland i transformatorer med hög spänning. Även om fler-högspänningslindningar har vissa nackdelar som nämnts ovan, såsom högre spänningar mellan lagren, speciellt i ändarna av varje lager. När den här typen av lindning är en högspänningslindning ansluten i en stjärnkonfiguration och använder en graderad isoleringsstruktur med nollpunkten jordad, kommer det dock att ha betydande fördelar när det gäller elektrisk prestanda. Om lindningsvarven är anordnade mellan ett par inre och yttre skärmskikt, med ett skärmskikt anslutet till lindningstrådsänden och det andra skärmskiktet jordat, blir spänningsfördelningen inuti lindningen densamma som när de inre respektive yttre skärmningsskikten betraktas som de två elektroderna i en kondensator. Så, isoleringsåtgärder kan vidtas för spänningen som genereras vid vilken position som helst av spolen, precis som isoleringsstrukturen som bildar spänningsfördelningen för kondensatorn. Detta gör denna lindning mycket kapabel att motstå frontspänningar i branta vågor såsom blixtöverspänning.
En annan fråga relaterad till skärmskiktsdesign är att dessa skärmskikt måste vara gjorda av mycket tunna ledare, annars kommer höga ströförluster att genereras inom dem. Dessutom, på grund av den höga isoleringen av trådändens skärmskikt, blir det svårt att effektivt kyla det. Så det kan finnas lokala överhettningsproblem. Det är nödvändigt att ansluta skärmskiktet till motsvarande lindningstrådsändar i det elektriska fältet, och det är inte en lätt uppgift att få dessa metallremsor att alltid motstå vibrationer upp till 100Hz. Dessa svårigheter, såväl som komplexiteten hos den erforderliga isoleringsstrukturen, har ökat tillverkningskostnaden för denna lindning. Därför har designers åtagit sig att förbättra lindningarnas känslighet för branta vågfrontsspänningar. De senaste åren har framstegen inom detta område varit mycket framgångsrika, så lindningsstrukturer för skärmskikt används sällan längre.
