Även om kylning av transformatorlindningar representerar den viktigaste aspekten av transformatorns termiska prestandadesign, kan de avsevärda förlusterna som genereras i andra komponenter inte ignoreras. Bland alla dessa komponenter är diskussionen om järnkärnan den mest meningsfulla. Det finns ingen gräns för maximal temperaturökning för järnkärnor i någon internationell standard. Naturligtvis är en av anledningarna till detta begränsningen av faktiska förhållanden. Den heta punkten i järnkärnan är vanligtvis inte belägen i ett tillgängligt område. Till exempel, i en tre--3-fas järnkärnstruktur med tre kolumner, kan den heta punkten i järnkärnan uppstå nära mitten av fogen mellan mittpelaren och järnoket. Temperaturen på järnkärnan kan endast mätas med termoelement eller motståndstermometrar. Trots det är det svårt att uppnå i teorin, och mätresultatens noggrannhet beror till stor del på den kroppsposition som ställs in av dessa temperaturmätningsanordningar. Lösningen på dessa problem i EN60076 är att föreskriva att temperaturökningen av järnkärnan, elektriska kontakter eller metalldelar inte kan nå den nivå som orsakar skador på intilliggande komponenter och åldrande av olja. Denna reglering är logisk eftersom temperaturen på alla dessa platser inte kan vara tillräckligt hög för att skada järnkärnan, stålbandet, metallkomponenterna eller till och med kopparledningar, främst på grund av risken för skador på vissa material i kontakt med dessa komponenter, såsom pappersisolering, transformatorolja, etc. Därför betyder "skada intilliggande komponenter" vanligtvis överhettning av isoleringen. Om provtagning används för analys av löst gas i transformatorns höjningstest, kan närvaron av isoleringsöverhettning upptäckas.
Vanligtvis uppnås kylning av järnkärnan genom naturlig oljecirkulation, även när lindningen använder en stark oljekylningsmetod. Mängden värme som behöver avledas beror på kvaliteten på det elektriska bandmaterialet och storleken på den magnetiska flödestätheten. Men för järnkärnor med en maximal kärnbredd på mindre än 600 mm är ytan på järnkärnan vanligtvis tillräcklig för att direkt överföra värmen från järnkärnan till den omgivande oljan. På grund av den omvända proportionaliteten mellan förhållandet mellan ytarean på järnkärnan och järnkärnans volym och diametern på järnkärnan, blir tillräckliga kylningsförhållanden för järnkärnan en viktig aspekt som måste beaktas vid transformatorkonstruktion när järnstorleken överstiger värdet ovan.
På grund av att huvudproblemet är överhettning av isoleringen, har vissa användare föreskrivit att den maximala temperaturen på ytan av järnkärnan inte får överstiga den maximala temperaturen som lindningen tillåter. Vissa användare håller också med om följande synpunkt, det vill säga i en stor järnkärna kan värmepunktstemperaturen i ett lokalt område långt borta från isoleringen nå 130 grader C. Grunden för att tillåta så höga temperaturer är att i ett litet område av högtemperaturområden kommer transformatoroljan i kontakt med den inte att sönderdelas nämnvärt, och kylning av den stora järnkärnan är ett särskilt svårt problem. Det finns givetvis också svårigheter att genomföra sådana föreskrifter i praktiken.
